torsdag 28 januari 2016

Sorg...

Vissa dagar sköljer en gränslös djup sorg över mig... Sorgen kommer vällande som en stor mörk våg som täcker allt rent och ljust runt mig. Precis allt jag lyckas åstakomma i mitt liv hitills blir bit för bit nermonterat för att dränkas av en grå äcklig fuktig sörja. Den skitiga illaluktande unkna sörjan som det verkar finnas i obegränsad mängd hos den som en gång var mitt enda ljus och styrka här i livet. Den jag såg upp till och i vars hand jag onekligen med destruktivt resultat lade mitt blödande hjärta om och om igen under 25år av mitt vuxna liv. Mitt livs stora kärlek... Meningen har fått en besk eftersmak från denna vämjeliga sorg.

Jag sörjer för jag vet att att älska så gör man bara en gång och min gång jag älskade för mycket tillhör nu minnena. Minnena som jag förvägras på de mest olidliga sätt. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda och vårda dem ömt undangömda längst in i den där fina asken.... Tankarna skorrar falsk likt ett olycksbådande eko av en tragisk människas livsöde. Ilsket vägrar jag tro att hela mitt liv var till ingen nytta. Att det inte fanns nån mening med allt. Allt i livet som jag manglat hela min sargade själ igenom om och om igen. Från barnsben till nu, precis här i min egna soffa för halva priset i helt fel färg. Tills här! I det tomma ekande rummet, på soffan där tårarna i bland vägrar stanna kvar där de egentligen hör hemma... Men det är iaf mina tomma väggar, mina olydiga tårar, det är jag som sörjer, det är jag som respekterar min historia. 

Trots att jag försöker skaka, ruska och torka bort de sumpiga resterna så hivas liter efter liter sumpig dy om och om igen dag efter dag, månad efter månad i syfte att hindra min lilla nya värld torka upp. Jag förvägras rätten till mina delar av mina vemödor. En ständig sur stråle som gör lika ont varje gång den träffar vår fristad eller mitt bräckliga jag. Jag måste ju hålla huvudet över ytan annars drunknar jag det vet jag ju... Varför vill man att någon ska drunkna? Varför vill man andra människor illa? Varför förblindas människor av hat? Varför? Varför? Varför, kan göra en människa tokig... Ordet borde förbjudas... Man vill veta varför men det vet människor som vet hur man förminskar andra människor till det bara finns en skrumpen skugga av ett forna jag.

Surheten lägger sig runt allt som på minsta lilla sätt kan betyda hopp om trygghet eller ge mig ro i själen. Den stinker som en solkig frän rest över min personliga livsbok där varje blad är handskrivet av mig med mitt blod, min svett och mina tårar. Min bok!
Jag sörjer, jag sörjer respekten jag aldrig fick och aldrig kommer få. Jag sörjer att inte bli förstådd. Jag sörjer mitt människovärde... Den för alltid förlorade känslan att man presterat, att man är värd något att man betyder något. Saknaden av bekräftande för mina prestationer, för min nytta under hela mitt vuxna liv. Finns det någon? Ringarna på sumpvattnet, de där växande frågorna som göds av att simma runt i sörjan. Den egna självupprättelsen, försöken att övertyga sig om nyttan med vad? Jag har iaf presterat fyra vackra, friska underbara ungar! Alltid nått eller hur? Det enda mantrat som jag håller fast i för att försöka lyfta upp mitt ynkliga jag över ytan... Varför?

Hoppas det kommer en dag då jag orkar dela hela min historia för den dagen är inte nu. Jag kämpar varje dag med att försöka skapa mig ett nytt fast skrämmande liv som en stolt stadig ensamstående och jag kämpar med högburet huvud oavsett syssla varje dag med att försöka få mina egna tafatta prestationer generera såpass att de klarar att försörja mig och barnen. Jag kämpar och jag sörjer... Jag blir sågad, ifrågasatt, bromsad, hindrad, minimerad, nonchalerad, motarbetat, smutskastad, underminerad... Jag slåss, jag simmar jag hämtar andan jag... Sörjer i självömkan så pass att i bland mår jag illa, ibland gråter jag och ibland skakar jag av rädsla för att misslyckas. Jag har alltid misslyckats med allt jag företar mig det har någon jag lärde mig hur man lever sitt liv av talat om för mig. Ofta... Det har varit min sanning! För orden från den man känner tillit till blir olyckligtvis det. En människas egna sanning föds ur relationer där man frivilligt ligger undergivet och blottad strupe. Min sanning, min bok, mina tårar... Vet inget annat...

 Jag sörjer en människa som inte finns kvar i den person jag älskade en gång. Jag sörjer förlusten av alla år... Jag sörjer åt mina barn, jag sörjer en förlust av min sanning om hur min bild av våra liv skulle bli... Jag sörjer att jag inte gjorde bättre, jag sörjer mina naiva val och jag blir arg... Jag sörjer att jag tillät mig själv sjunka så djupt att jag gick in i väggen...  Jag sörjer att jag i dag är så stressad att det sätter sig på minne och andra kroppsliga funktioner blir lidande...Jag sörjer att jag inte lyssnade på mig själv och gav mig själv den respekt jag behöver...

Jag sörjer att det solkiga och skitiga tillåts kletas på allt som jag i min historia varit stolt över och allt som jag i min historia presterat. En historia som inkluderar 4 barn och så många otroliga, bedrifter, så mycket skratt och så mycket framgångar. Så mycket äventyr så många resor både bildligt och bokstavligt talat. En historia kantad av svåra motgångar men som för det mesta överlevts och blivit en historia att istället vara stolt över!

En gemensam historia som med tiden blev mer och mer suddig till den nästintill bara var skör, blek och genomskinlig utan ömsesidig intimitet och respekt. Många års saknande av en famn, en blick som säger att du duger, en varm kram, ett skratt, ett leende... Jag sörjer att det fick gå så långt. Varför utsatte jag oss? Varför utsatte jag barnen för en olycklig mor? Varför sa jag inte stopp? Varför tillät jag mitt jag bli ingen? Jag sörjer, jag vårdar, jag gråter jag skrattar, kanske jag håller mig över ytan? En dag i taget, timme efter timme. Mina barn vars kramar blir en livboj. Jag äger nått iaf... En historia som jag vördar och vårdar ömt såpass ömt att jag vill skydda den från tårar. De sköra ömtåliga bräckliga minnena som riskeras luckras sönder av de små salta fuktiga dropparna.... 

Sen kom en dag då jag försiktigt med varsam hand packade ner de bräckliga sköra minnena i den finaste asken jag har och la dem i en ful brun flyttlåda och åkte till min varma ljusa egna lilla värld. Var kom kraften ifrån? Gick själen in på auto? Här är luften bättre, ljuset ljusare och atmosfären varmare.... Ryser av skräck som i dag när mörka vågen kom igen. Får panik, jag måste bygga en fördämning, jag måste sluta sörja det jag inte kan påverka. Jag måste hålla huvudet över ytan... Jag kan inte påverka och jag vänder aldrig. Jag valde det här för att bli stark igen. För min skull, för mina barns skull... Men jag kommer inte kunna sluta ställa frågan varför och och sluta sörja förlusten av halva mitt liv. Skänkte bort det... I dag har jag en tom lägenhet, jag förvägras mina minnen både psykiska som fysiska så jag kan inte sluta fråga varför? Varför finns det sånt hat hos människor? Vad driver? Varför vill man någon så illa? Varför vill man förvägra någon det ljus och dränka dem i mörk sörja? Och jag är rädd, rädd för att sorgen och sörjan aldrig försvinner. 

Jag sörjer...
Jag är arg...
Jag slåss för min rätt till respekt...
Jag läker...
Jag kommer igen...
Jag vill skriva min bok...
Jag vill bestämma hur slutet blir helt på egen hand!




söndag 24 januari 2016

Klyscha...


Såg att nån kämpade med rökningen på FB och jag säger bara keep on! Det går om man bara vill! Låter som en klyscha men eftersom jag slutade efter 29 år som storrökare eller kanske tom efter hela mitt liv då (42år). Pappa rökte inne och vi alla fem syskon blev rökare. Tom mamma började röka för egen maskin när de flyttade ifrån varandra.

Veronica hade alltid en cigg i mungipan därav en daglig konsumtion av ca två paket vit Prince! Inte ett enda bloss har passerat mina lungor efter det och nu är tom min vikt på tillbaka gång efter medföljande 16kg viktökning. 40 dagar nikotin plåster spetsat med munspray var min hjälp i början och en j-a ilska mot ciggen som styrde mitt liv. Höll en stadig inre bild över att hellre en fet frisk kropp än en syrgastub som ständig följeslagare och då blev inte de äckliga kilona så vidriga längre.

Ångrar inte det här en sekund och jag kommer aldrig någonsin börja med skiten igen! Hur gott det än är, för det skulle jag nog tycka fortfarande ha,ha... En gång ciggpundare alltid ciggpundare.

Jag är inte AA Utan en stolt AN "Anonym Nikotinist" Så kämpa på ni som vill ur beroendet!


fredag 1 januari 2016

Snyftare...

Här kommer en snyftare! 
Med blicken i backspegeln så blev 2015 ett riktigt tufft år kanske det tuffaste under mina 43år. Har svårt att bedöma om ev 2001 ligger snäppet före året mina rosa glasögon sprack för alltid eller om det är 2010 då jag funderade på och ge upp det värdsliga? Tuffa år börjar bli så många i min backspegel att jag helt ärligt har svårt att hålla ordning på dem utan att alla blir en sorglig svart sörja... 
Men vet ni vad? 

Jag är tydligen en envis seg tant ha,ha så... 
Jag hoppas oavsett hur tufft och annorlunda detta år 2016 blir innan allt är klart med mitt gamla destruktiva liv så ska det mynna ut i något underbart härligt okrossbart gott! Det ger mig någon slags inbillad styrka att fortsätta! Tycker mig se små nya ljusglimtar varje dag i saker jag inte sett förut och jag hoppas alla dess varma lågor sprider sig tills alla mörka moln i mitt sinne skingrats. 

Politiken med alla de fina glada människor och våra gemensamma mål som jag lärt känna där. Mina två nya arbetsplatser med alla goa fina människor jag lärt känna där. Gamla varmhjärtade vänner som orkat bry sig om mig och orkat hänga sig kvar stadigt vid min sida trots att jag mest krälat ömligt gnällande och egocentriskt på botten. 
Konstigt att era trumhinnor orkar? Ha,ha.. 

Det finns faktiskt enstaka få som sett igenom eländet och förstått hur nära jag varit att bara ge upp skiten! Ni är ovärdeliga och ni vet vilka ni är... Sen min underbara fina syster, min underbara mamma och inte minst mina två yngsta ungar som flyttade med mamma till en trång lägenhet medvetna om att våra ekonomiska förutsättningar för ett liv likt det gamla kommer bli lika med noll. Ja varenda människa som uppskattar mig för den jag är och alla ni som trots skillsmässa finns kvar och berikar mitt liv ingen nämnd ingen glömd! Ni är ovärdeliga allihop och jag ser fram emot ett bättre, ljust och härligt 2016 med massor av kärlek! 
Tack och God fortsättning/ Love you all!


tisdag 6 oktober 2015

Länge sedan....


Länge sedan... Usch tiden går och jag har alldeles för lite av den. Vet att jag inte bjuder på mitt liv i samma utsträckning som förut men det är som det är. Jag genomgår en stor förändring i mitt liv och kanske inte ens en enda utan flera stora kraftslukande förändringar.

Jag säljer av mina älskade hästar, jag har flyttat till lägenhet, jag har börjat jobbat på två ställen för att klara ekonomin och jag har flyttat utan min andra hälft. Efter 25år med min älskade man blir jag tvungen att inse värdet med att lägga dem och vår relation som makar bakom mig. Har haft flera proffs inblandade under ett par års tid nu i den här beslutsprocessen. Vilkas hjälp föll sig helt naturlig och tvungen när det rätt var inte gick en dag utan att jag grinade för något som jag kände mig ledsen över. Nu är det förhoppningsvis slut på nästan alla tårar och den vidriga smärtande ångest som kramat mitt inre varje gång tvivel och sorg tagit överhanden.

Syftet med mitt beslut tror jag är ett blint famlande i sökande efter mig själv, ett sorts desperat försök att bli en egen stark person. Hoppas att det slutar med en någorlunda stabil självrespekt så jag kan stå upp för mitt val den sista dagen jag ser tillbaka på mitt liv. Att jag nån gång under resans gång kan få känna att jag uträttat något som bara jag kan få kred för. Något som jag klarat av på helt egen hand...  Ni ska veta att skilsmässa är ett steg jag tar motvilligt... Jag är inte den som kastar bort något i all hast och hoppet var det sista som övergav mig. Men gamla omständigheter är något som säkert har varit en bidragande orsak till en större del av min sorgsenhet de sista åren. 

Jag hoppas att att vi ska förbli just det vi egentligen är. Vänner och inse att vi kanske kan få ut mer av vår gemensamma tid när vi lägger den bakom oss. Vi har trots allt så mycket vi kan se tillbaka på och vara så stolta över. Vi har lyckats med så mycket inte minst våra fina barn och ingen kan anklaga oss för att inte försökt in i det längsta efter allt trassel ni redan tagit del av när jag började blogga.

Men nu är det dags anser jag att vi låter varandra utvecklas var för sig. Var sak i livet har sin tid som någon klok människa sa... Just nu är det den egna utvecklingen för att överleva ett livstrauma som har sin tid! Klarar jag inte det här då då klarar jag ingenting så jag måste bara göra det/ Kram till er alla trogna läsare.

tisdag 28 juli 2015

Andra...

I dag har jag gjort mitt andra pass på nya jobbet... Det känns bra för tiden går fort eftersom det går i ett rasande tempo och det gillar jag. Nått jag inte gillar är vädret med bara regn och grått så långt ögat når.

Hoppas på mer sol för barnens skull. Vilket j-a sommarlov rent ut sagt!  


lördag 25 juli 2015

Nattvandra...

I kväll ska vi nattvandra... Här i vår by så är det något alla föreningar ställer upp med en helg om året.  Denna helg är det vår tur att agera vuxna på stan. Hoppas jag inte somnar... Är ju så trött nu för tiden. 


torsdag 23 juli 2015

Jobba...

Nästa vecka börjar jag jobba tre timmar om dagen.... Likaväl som att vara hemma och städa kan jag ju lika göra det borta och få betalt i stället eller hur? Ska bli bra med bara lite lagom med timmar så jag får komma ut och röra på mig. Har ju blivit så fet efter rökstoppet grr... Blir ju en del stillasittande med dessa möten runt politiken och inte fyller de plånboken heller ha, ha... Men vad gör man inte för barn och barnbarn?


Hemlagat...

Hemlagat är bäst... I dag gjorde jag nått som vi aldrig gör här ha,ha... Köttfärslimpa! Självklart med handstampat mos och egen gräddsås. Fy, f.. vad äckligt gott det blev. Är det det som kallas matmissbruk? Att trycka i sig för att det blev godare än godis och sen slutar det i matkoma ha,ha...

Kommer bli fler gånger, mums!




onsdag 15 juli 2015

Bornholm

Till Bornholm på Sportstern... Japp tant har åkt på långtur med maken och hans vänner i Big Twins! Jösses att jag klarade att köra så långt "by my own hand" det trodde jag aldrig... Så där ja självförtroendet fick en liten välbehövlig tankning ha,ha... Vilka härliga grabbar och respektive med för den delen. De har haft överinseende med mina få mil i ryggen utan att dalta!

Resan började för mig och gubben hemma på gården i Onsdags då vi tveksamt krängde på oss regnställ för det var lite mörkt på himlen... Efter 100m så stod regnet som spön i backen! Fram i Motala stannade vi och lunchade när ett meddelande om att rutan i lokalen hemma var krossad droppade in. En kall lunch samtidigt som polisen informerades i telefonluren.


Nåja Vi tog oss vidare i regn nu genomblöta till Värnamo där vi mötte upp en del av gänget för övernattning. På torsdagen körde vi i lika skittrist väder ner till Ystad. Sammanfattning 55mil enkel resa i ösregn på bla motorväg med äckliga stora tradare överallt grrr... Belöningen då?



Det var storm på havet så alla kvällens färjor var inställda till Bornholm, suck! Ja,ja leta boende och vänta in resten av klubben och hoppas på bättre båtväder nästa dag!


Ystad är en kanonfin liten stad och vi hittade en mysig resturang och tom en underbar kvarterspub när vi gick hem på natten så allt blev ju bra ändå ha,ha...


På fredagen var äntligen den gamla färjan som klarade tuffare väder extra insatt så i med åksjuketabletten och hålla tummarna för att jag inte skulle klanta till på körningen ha,ha... Jag kom på utan problem! Vi käkade sen en smarrig buffé under överresan så det blev faktiskt några toppen timmar trots sjögång. 



Väl över i Ronne på Bornholm så hade en av grabbarna i klubben som är uppväxt där bokat rum åt hela klubben på Radisson precis vi havet. Så vackert och lyxigt precis vad vi behövde efter våra strapatser för att ta oss dit ha,ha!


När vi alla var redo så åkte vi bort till Harley Davidsons festplats och hade skoj. Så mycket folk, kanon bra band och god grillad biff!


På lördagen så körde vi runt lite på ön slingrande gränder och kurviga bergsvägar puh... Trodde jag skulle gå omkull i en riktigt snäv och brant kurva men se tant fixade den med nöd och näppe ha,ha... Vi käkade rökt sill lunch på en klubb och framåt kvällen var det dags för party igen!







Väl tillbaka i Rönne efter en paus på hotellet var det i väg till stora festområdet igen och käka helstekt "pattegris" och dansa natten lång.



På Söndagen skulle vi på den hemska katamaranen! Fy vad brant och jag gasade för att tvärnita väl uppe så jag inte skulle dra in i nån av bilarna... Fy fan, men se tant fixade det så lite självgod blir jag allt ha,ha... Väl till baka i Ystad var det bara och åk! 55mil utan övernattning i ett sträck så när på kisse och Max paus. I mörker på motorväg bredvid blåsiga Vättern kan läggas till på vill helst inte göra om saker listan.

Men det har varit så roligt och kanske gör jag om det i regn bara för att det var faktiskt värt det!
Tack alla goa på Big Twins som fixade resan!
(Några av bilderna är tagna från Big Twins Facebook sida)


lördag 27 juni 2015

Gotland...

I morgon kväll åker jag till Gotland.... Det är dags för Almedalsveckan och jag kommer vara där hela veckan. Har inte varit på Gotland förut. Jag har när jag tänker efter inte varit i väg en hel vecka på egen hand utan min man på många många år. Tror faktiskt bara det hänt en gång under min livstid då jag var till Tunisien med min mamma och syster under ett par veckor.

Ha,ha... 43år och nervös för att åka i väg med partikompisar utan min bil och min make. Mina säkerhetsnät ha,ha... Låter säkert lustigt men kan lova att det är det inte alls. Det är många tänk om som snurrar i skallen och ett artros skov är i begynnande. Min vänstra axel, högra armbåge och ischias på höger sida har dragit igång. En tillfällighet eller andra spänningar vet jag inte...

Håller tummarna för att det blir så där alldeles underbart och roligt i vacker miljö. Skall ju vara en "Swedenrock" upplevelse för politiker. En hel vecka politikfestival... Måtte jag klara av att gå en hel vecka med mina skitleder, måtte jag inte bli åksjuk, måtte jag inte bli sjösjuk bla, bla, bla...




måndag 15 juni 2015

Slut...

I bland tar batterierna slut... Mina har varit slut länge och jag går på reserven precis som en gammal ryckig, rykande motor som lyckas få en slurp soppa då och då... Jag gör det nödvändigaste men den där riktiga sprudlande energin jag brukar få till vår och sommar den kom aldrig i år. Det är som det är med den saken. Vi kanske klipper gräs och planterar blommor nästa år i stället...

Det är tur att politiken är hyfsat rolig för då pumpar den in lite underhållssoppa i systemet iaf. Jag bara går och väntar på en vändning men det verkar dröja. Läkaren har skrivit ut sköldkörtelhormon och jag håller tummarna för att det kommer hjälpa med tiden. Har tyvärr inte märkt nån skillnad än men under sker även i modern tid. Tror jag gått på underhållslåga väldigt många år men det blev extra tydligt efter att jag slutade röka för drygt ett år sedan. Då min gamla utmattningsdepression kom tillbaka och knackade på dörren... Jag hade tur! Politiken kom in i mitt liv vid exakt rätt tidpunkt och motade den otäcka följeslagaren i grind. Fick inte tid kvar till och må dåligt helt enkelt ha,ha... 

Nu är det en dag i taget som gäller och i dag är det vårt sista Kommunfullmäktige inför sommaren. Kommer sakna allt men om ett par månader kommer jag svära över att det är för mycket igen. Så är jag det ligger i min natur... Önskar jag vore annorlunda men det är de här korten jag fick på min hand av han där uppe för att spela livets spel så det är bara att gilla läget och spela! 









måndag 25 maj 2015

Unna...

Förra veckan testade jag att "Unna" mig något speciellt...  Bokade tid hos en vän som startat "Unna dig" och hon sätter ögonfransar. Har aldrig provat fransförlängning förut men det är faktiskt ganska praktiskt. Med dessa slipper man tjocka lager med mascara för att få lite längd och volym.

Tack Karen de blev jättefina!




Hurra...

Hipp, hipp hurra... Vi har i dagarna firat två av våra älskade ungar! De börjar bli stora nu... 
Johannes fyllde den 22 hela 12år och Josephine fyllde den 24 jämna 20år!
Knappt jag vågar tänka på hur fort tiden går för då skulle jag utveckla en kris omgående. Men vi är stolta över dem det kan jag inte neka till. Självständiga, friska, starka, vackra och glada ungar! Kan det bli bättre?

Både vår 22 och 20åring bor i egna lägenheter så familjen har krympt till fyra förutom på de helger då barnens halvbror är här, då är vi fem. Fotot är hos Josephine när vi var och firade henne i går!




Bråttom...


Aj,aj så blev det lite bråttom att försöka sig på att komma i skinnkläderna... Verkar tyvärr helt kört men det sista som överger en är väl hoppet eller hur är det som man säger? Vi ska åka hoj till Bornholm i sommar med klubben är det bestämt och då kan det vara bra att få på sig byxor och jacka eller?

Det är ju så jag kan börja tjuta för mindre... Brallorna får jag inte ens upp över röven i år och jackan är så tajt att jag får blodstopp fy fan. Har ju fläsktuttar i D-kupa nu och armar som en sumobrottare, urk inte kul alls. Det är nu jag seriöst funderar på om det verkligen var värt att sluta röka? Har varken råd eller lust att köpa helt nytt set så vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns som att gör jag det så accepterar jag mitt nya stora utflutna jag och det vägrar jag. Tror det går troll i min vikt... Gör ju inget annat än försöker mig på bantningar som alltid misslyckas. Skäms på mig att jag aldrig lär mig!





fredag 1 maj 2015

Valborg...

Då har vi hälsat våren välkommen med sedvanligt besök... I grannbyn Hallsberg där Jag, maken och de två yngsta barnen besökte det lokala valborgsfirandet. Vi grundade med Kinaresturang innan... Kaffet med hembakt tog vi på plats i Hembygdsgården. Jättefint ordnat men så synd att vi är sjuka och att vädret ställde till det. Snorig i regn, då hoppar man inte jämfota av glädje precis!

Regn,regn och åter regn... Hardemorockers spelade på scenen och det fanns lotterier osv. Vi blev inte kvar så länge men huvudsaken att barnen fick stilla sina begär och blev nöjda.

I dag vaknade jag med panik chockad över att vi nu faktiskt är inne i maj! Ångest över att jag fortfarande inte fått tillbaka min energi som jag brukar få när värme och ljus kommer. Inte lugnade alls med frågan som ringer i huvudet. -Ska jag gå och masa bort hela den här sommaren med? Fy vad jobbig känsla! 


söndag 26 april 2015

Här...

Vad är det här... Har inte haft feber på mycket länge. Här snackar vi nån gång om året på sin höjd och jag minns faktiskt inte när tempen gav utslag sist. Maken sa att jag såg lite rosig ut när jag flåsande gnällde över hur utmattad jag blev av att böja mig ner och fylla på kattmat i skålen. 

Trodde bara att jag behövde sova en sväng extra under dagen för att jag gick upp så tidigt i går. För att hinna med tåget som gick strax efter sju. Så fel, har visst feber... Usch är helt slut så det blir snart att slänga sig i säng igen. Undrar om det var på vårdcentralen jag blev smittad av nått? Tog sju rör blod i Fredags så det kanske var nått äckel i luften där? Nåja krya på mig till mig själv och godnatt kramar till er!


Stockholm...

I går var jag till Stockholm... Med hela fina gänget i distriktsstyrelsen från Örebro. Riksdagsledamot Jonas Millard som bjöd in till föreläsning och studiebesök i Riksdagshuset för oss. Riktigt skoj för där i de lokalerna har jag inte varit sedan jag gick i skolan.



Jeep tanten var tvungen att "stalka" vårt partis egen hunk Mattias plats ha,ha...  


Leka lite i talarstolen ha,ha... Imponerad av att de vågar stå där i skarpt läge!


Nästan hela SD Örebro läns kanonbra styrelse blev med på resan. Två man kort... En SDU tjej plus... En liten notering för den som tror att mångfald saknas i SD. Bara vi i det här lilla gänget är en skön blandning av Svensk kristen, Spansk jude, Norsk ateist, Tunisisk muslim, Turkisk katolsk ortodox, och lite Finskt på det. Varmt Tack allihop för en riktigt rolig dag!




lördag 11 april 2015

Felix...

Hittade en gammal bild på Felix, hunden i mitten ... Fy vad jag saknar våra två fina vovvar Felix och Flisan!  De två andra små hårbollarna på bilden är min lillasysters fd vovvar. Ibland får man bli lite sentimental <3


tisdag 31 mars 2015

Konst...

Konst på hög... Eller? Jag vet inte men jag tycker hälften av den är mer konstig än konstlik. Men det är ju jag det ha,ha... Motion fick vi iaf jag och yngsta dottern för vi gick runt hela Kvarntorpshögen för att sen sakta ta oss upp och självklart även ner igen då ha,ha... Tror vi tar en vända i morgon också om vädret tillåter.











måndag 30 mars 2015

Nog...

Men hör ni, nu får det väl ändå vara nog.... Blir ju nedslagen av att bara titta ut när jag vaknar. Grått, kallt och rått. Usch! Var tog den där vårkänslan jag fick känna en glimt av förra veckan vägen? Tror det får bli en sväng till fläskgrillen och värma mig. 

Nått annat jag blir hemskt nedslagen av är att precis som senast för en liten stund sedan komma på mig själv med att jag blivit ruskigt härdad. Härdad av alla skrämmande halshuggningar, mord och andra fruktansvärda handlingar mot levande varelser som visas varje dag i media. Nya hemskheter begås hela tiden och de tragiska nyheterna börjar bli så många att tom jag som engagerat brukar läsa igenom det mesta börjar bläddra eller scrolla förbi eländet...

Förstår vi vad som händer när vi blundar? Nä de tankeargumenten tänker jag inte ge mig i kast med just nu. Orkar inte när det redan är en sån här j-a grå och motig dag. Väljer mitt ytliga solarium att drömma mig bort i en stund istället.

Have a nice grå dag/kram


söndag 29 mars 2015

Off..

Lite off the record... Eller intresseklubben antecknar om den har lust ha,ha... Hittade en bild som passar min historia och jag delar den här bifogat med sånt där onödigt vetande för er. Sånt som en Blondhäxa ofta gärna delar med sig av.

Gissar på att det inte är så många av er som vet att jag är född Norsk medborgare i början av 70talet på Örebro BB. Min pappa var Norrman och mamma är Svenska. På den tiden följde medborgarskapet pappans så vi tre första av fem syskon blev norska medborgare. Senare ändrades tydligen lagen och våra två sista syskon blev Svenska medborgare. Lite lustig situation...

När jag skulle förnya mitt pass andra omgången i vuxen ålder så bytte jag till Svenskt medborgarskap för att slippa åka till Norska konsulatet i Stockholm och hämta ut det framöver. Lat, ja jag vet! Då var jag ung och absolut inte intresserad av något annat än bekvämlighet! Tyckte politik och allt kring det var fruktansvärt ointressant... Vet ni vad? Idag kan jag tycka att jag var rätt korkad och jag ångrar mig faktiskt lite grann...

Varför inte haft kvar åtminstone dubbelt medborgarskap? Ingen kan ju veta vad framtiden innebär eller ser ut så vem vet om jag kanske fått för mig att flytta dit på ålderns höst? Men så var det när man var oinsatt eller ointresserad. Då tänker man kanske inte alltid längre än näsan räcker ha,ha... 


lördag 28 mars 2015

Leka...

Nu fick jag leka att jag är på semester utomlands... En helt ledig Lördag och solen tittar fram, nyss hemkommen från 15min i solariet och duschat med en tiokronors tvål som luktar kokos ha,ha... Nästan så stranden i ett fjärran land blev verklig för ett ögonblick. Min egen lilla mini semester för flaschigare än så blir den inte i dag. Fast det är väl egentligen inte fy skam så här? Njuta av sin vardag i bland utan massa lulllull är en lyx i sig eller hur? 

I går var jag inne på Region Örebros kansli och satt med hela dagen under Fokusberedningen Närsjukvårds sammanträde. Dagen bara flög i väg för det är riktigt intressant och lärorikt. För att inte tala om att jag träffar så många spännande människor som tar mig och mina åsikter på allvar. Den känslan är ganska svårslaget smickrande. Har fortfarande svårt att förstå att jag blev invald enhälligt av SD Ö-o län som vice distriktsordförande på årsmötet. 90 röstberättigade! Blonda häxan... Nä ni, jag förstår det inte heller ha,ha... 

Gick från passiv till aktiv medlem i partiet straxt innan valet för drygt 7månader sedan. Nu är jag Gruppledare för vår kommunfullmäktigegrupp här i Kumla, Ordförande för vår nybildade lokalförening, sitter med som Vice inne i distriktsstyrelsen, är ledamot i Kommunstyrelsen, är ersättare i en landstingsnämnd och sist men inte minst förtroendevald till Kommunfullmäktige. Jag är ju så stolt och hedrad över att jag avancerat i min politiska roll och börjar hitta min plats bland alla härliga nya människor men samtidigt ganska ledsen över att flera av mina gamla bekanta beter sig om som om mina prestationer är nån symptom på sorts politisk pest jag fått. Varför är man inte glad för att jag är lycklig här och nu istället?

En underbar terapeut sa något riktigt klokt till mig för en tid sedan som fastnat i mitt huvud. Du måste lära dig att separera på vänner och bekanta. Det finns många gråskalor på relationer minst lika många nyanser som människor. Klart du blir besviken när du tror mer gott om personer än vad de egentligen är. Du kanske är alldeles för naiv och placerar dem alldeles för högt. Kan det vara dags att omvärdera alla dina relationer? Försök alltid tänka på i vilket fack den här personen ska vara i innan du tar den till dig. Är det en tex fika kompis, en skvallerkompis, en nära vän, en pålitlig vän, en telefonkompis, en fb kompis, en partikompis, en hästvän eller vad det nu kan vara... Låt dem förtjäna uppgradering istället för att du ger dem fullt tillträde på en gång.

Hon har så rätt! Jag ger 200% tillit till dem jag gillar och förväntar mig lika mycket till baka och då slutar det ofta med att jag känner mig besviken, utnyttjad eller sviken. Motparten i sin tur kanske tycker att jag har alldeles för höga förväntningar eftersom de placerat vår relation i ett mycket ytligare fack. Tvär krock! Inte så konstigt när jag placerat dem i helt fel fack från första början och har alldeles för höga krav på dem. Det är ett tufft jobb att lära sig att alla som verkar goa och rara verkligen inte behöver vara det och att alla värderar inte mig på det sätt jag värderat dem. Sen kanske alla inte har samma bedömnings skalor och placerar varandra i helt olika fack så visst kan det bli fel ändå men det är ju livet i ett nötskal.

Huvudsaken att man själv lär sig hur det fungerar så man inte får tex en utmattningsdepression av att inte känna sig tillräckligt bekräftad. Helt sjukt egentligen att som 42åring behöva jobba stenhårt på sin naiva sida i stället för tvärt om. Men den bakläxan behöver jag verkligen. Så mycket trevliga människor som jag träffar nu finns det ändå inte en chans att jag kan lägga dem alla i de mest dyrbara tidskrävande facken. Det svåra är att sortera rätt eller hur?

Ha en underbar helg nu alla läsare <3



fredag 20 mars 2015

Avundsjuk...

Ja är så avundsjuk... På alla smala fräscha människor. I dag har jag bestämt mig att sluta med min Coca cola zero. Har ju varit beroende av Colan i så många år att jag inte kan räkna dem men eftersom den är tillåten hos tex Viktväktarna och ger noll points så har jag inte brytt mig om att minska ner eller ens lägga ångest över den. Jag har unnat mig massor om "en säger"...

Men nu förtiden så gör jag inget annat än att ökar i vikt och jag kan faktiskt inte hitta nån speciell anledning till det. Visst har jag slutat rökt och kanske små äter något mer men det är absolut inga extrema mängder så nått annat är det... Lika bra att ta bort den där skumma Colan som tar med sig massor av suspekta sötningsmedel. Ja menar vad kan vara värre än att sluta röka efter 29år? Det är omdiskuterat hur vida sötningsmedel bidrar till övervikt så nu kör jag på med det och hoppas på ett "bloody" mirakel ha,ha....

Vill ju tillbaka till den här sizen igen! Den där blusen skulle jag inte få över huvudet nu om jag så använde skohorn! Fy fasen hur lätt är det inte att gå ner sig i pösmysträsket och sluta som en blekfet soffpotatis som inte vill gå bland folk. Nä, giv mig styrka att ta tag i eländet tack!!!



Går...



Första tussilagon här, det var i går det... Solen sken och vårkänslorna spratt men se i dag är det regn grått och mulet. Får nog bli en sväng till solariet igen. Har varit i väg en gång och det behövs säkert tio gånger innan jag får en aning färg. Men det som känns riktigt blä med den här dagen är att näsan började rinna så med andra ord är det äckelsjuka på ingång. Bara att hålla tummarna för att det inte är den där influensan som en partikamrat lidit av nu i veckan.



tisdag 17 mars 2015

Vårdag...

En vacker vårdag skulle jag säga att det blev i dag... Fick ett litet ryck och skulle ta en promenad men sen kom jag på att då kan jag ju lika gärna ta en pålle i släptåg. Slå två flugor i en smäll för att vara lite effektiv, jepp Molda fick det bli. Henne ska jag ändå börja rida själv så en liten runda och checka av hur hon är borta från flocken är lite intressant. Tränaren har varit ut på henne och det har inte varit några problem men känns alltid tryggare att se med egna ögon. 

Klockren, vi hoppade över diken och gick över bron och trasslade oss ut efter ån utan konstiga reaktioner. Hur go som helst lilla lurvfia. Hade iof inte väntat mig nått annat för hon har skött sig hela vägen från inridning fram till höstträningen med Linda. Härligt! Fegade lite på att hoppa upp på henne för jag har ju slutat rökt och väger 80 pannor. Känns inte helt bra att låta henne bära tant heffaklump på ryggen. Men efter garanti på att hon orkar mig från tränaren så gick jag ut en sväng med nytt mod igen under eftermiddagen och red henne en stund i paddocken.

Så nöjd att det gick fint! Hon är ju fortfarande unghäst och nyinriden... Jag är ju inte nån toppryttare precis så ja, jag är nog lite stolt med ha,ha.... Äh, suss gott på er och kramsi!