onsdag 27 april 2016

Bra...

Kanske är det lika bra egentligen... Förstår det nu att gapet från då till nu växt sig till en skön suddig gröt av minnen från ett helt annat kapitel i Veronicas livsbok. Hittade en gammal ögonblicksbild på datorn. En liten bild på en liten del tagen ur det stora sammanhanget. Blev påmind om att exet faktiskt håller kvar alla mina materiella saker från våra liv som gifta och det äcklar mig. Har fortfarande svårt att förstå den egentliga avsikten med det trots att det är snart 8mån sedan jag skickade in skilsmässoansökan och flyttade ifrån honom. Materiella saker kan inte ersätta känslor... Till min egen nackdel är jag den som alltid försöker se det goda bakom varje elak handling människor utsätter någon annan för. Destruktivt har jag lärt mig den hårda vägen... Istället för att göra som jag äntligen börjar få kläm på. Att våga inse att det faktiskt finns äkta elaka människor som njuter av att manipulera andra oavsett vad det får för tragiska konsekvenser för andra.

Visst, kläderna på bilden är ett fåtal av alla historiska kläder jag sytt själv... Visst all litteratur i biblioteket har jag samlat ihop under åren för det var mitt intresse. Visst tapeterna på väggen har jag valt, hämtat och tapetserat för renovera vårt hem var mitt obetalda intresse. Visst logistik böckerna är mitt personliga intresse från min två åriga utbildning jag gick. Visst de gamla biblarna har jag samlat på för det var mitt intresse pga min agnostiska tro. Visst kokböckerna är de jag köpt under åren eller fått i bla min mormors dödsbo för det var mitt intresse att baka och laga mat. Visst bokhyllorna har jag själv köpt, släpat hem och skruvat ihop. Visst pelarbordet är en av de möbler jag renoverat själv för det var mitt intresse.... Men vet ni vad?

Allt materiellt går att ersätta och om det inte är möjligt så finns de kvar som en minnesekvens i den suddiga gröten från då. Nu lever jag här och nu! Det räcker långt med vetskapen om att exet är den som karma kommer jaga. Tror inte ens han vet vad vi hade i skåp och lådor. Inte heller vad den eller den duken skålen eller vad det nu må vara var till eller vad som var arvegods från min mormor eller pappa, hans mormor eller farmor... Äkta illvilja i syfte att göra illa...


Men jag har faktiskt inte tid att bli ledsen längre! Mitt liv fylls på med glädje i en rasande fart ha,ha... Mer och mer för varje dag som går. Det bubblar över! Jag har fullt upp med att hinna njuta av den nyfunna självrespekten och ta in all kärlek från alla de människor jag väljer att släppa in i mitt liv. De som respekterar mig precis för vad jag är!

Och vet ni vad, jag väljer kärlek skratt och lycka istället för illvilja, snikenhet och göra mina barn illa i min framfart. Inget barn ska behöva ta konsekvenserna av mina gamla dåliga val av människor att omge mig med. Inte med min medverkan iaf! Varje ny dag är ett oskrivet blad som jag istället medvetet väljer att fylla på så långt det går med skratt, värme, stolthet, respekt till och från de jag älskar. 

Är faktiskt så sprängfylld av kärlek att jag nu efter 8mån ensam vågat låta en ny man komma nära. Försiktigt, lugnt, trevande... Busigt, sensuellt, fnissigt... Varmt, ömt, hett... You name it! Det är länge sedan jag rös av välbehag vid tanken på nästa möte med en annan människa. Wow! Tror faktisk jag börjar bli kär så lite skrämmande är det allt ha,ha.. Just idag är jag stark och nyfiken på ett nytt kapitel i den oförutsägbara livsboken! Vägra rädsla och välja spänningen i morgondagens oskrivna blad istället. För det är väl ändå livet sett från sin allra ljusaste sida /Kram! 




söndag 10 april 2016

Le...

I dag kom jag på mig själv med att le... Ett sånt där fånigt leende som man gör när man tänker på speciella saker. En händelse, en känsla, en doft, ett visst ögonblick... Ja ni vet så där tramsigt som man gör när vårkänslorna pockar på tankens uppmärksamhet ha,ha... 

Verkar som om det var dags nu. 7,5månad sedan jag flyttade från barnens far och det har fått ta sin tid att överhuvudtaget ens börja ta sig utanför den trygga ensamma komfortzonen. Att ens prata med en man utan att det är jobb el politiskt relaterat är pirrigt bara det. Näst intill skämmande överväldigande känsla att bli uppmärksammad som en kvinna igen. Rodnar som en liten skolflicka över minsta liten komplimang och tycker det är så pinsamt att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det gamla "sjunka genom golvet" har fått ny mening i min värld ha,ha...

Kan någon verkligen tycka att den här slitna, pladdrande, känslomässigt kvaddade kärringen är något att uppmärksamma eller lägga sin tid på? Men vågar man inte så vinner man verkligen inget heller så det är bara att slänga sig ut i det okända och se vad som händer. I värsta fall har jag ju alltid mina små kompisar My och Zaza ha,ha...

Ha det gott där ute!



måndag 4 april 2016

Stolt...

Får man känna sig stolt... Jag tror faktiskt att det är den känslan som börjar tränga sig fram genom all gammal sorg och oro. Jag är faktiskt stolt! Stolt över att jag klarar det! Jag kan och jag skriver äntligen min egen bok!

Det är ingen ide att älta varför jag inte lämnade min exmake för gott första gången han stampade på min självkänsla och slutade att älska, vörda, respektera mig som sin närmsta andra hälft. Den gången för 13år sedan då jag höll på avsluta mitt eget liv. Natten det värsta mörka svek jag någonsin i mitt långa liv upplevt kom fram i ljuset. Mitt livs stora kärlek var en falskspelare. 

Han hade då levt dubbelliv i nästan ett år med en annan kvinna som han nu skulle få ett barn med. Det halvsyskon som bara är 6mån yngre än vår Johannes. Grabben som i bland sover över hos sina syskon även här hos mig. För den relationen skulle jag aldrig förvägra mina barn. Jag skulle inte heller straffa någon av barnen pga något som hans far gjort eller gör mig. Det andra halvsyskonet har mina barn ingen kontakt med så den relationen är inte min att bära. 

Ingen ide att älta alla förlorade år på falska grunder. Det är bättre att äntligen bara erkänna för mig själv nu i denna dag att även alla de andra efterföljande otroheterna med ovisst antal skadat min självkänsla så pass mycket att jag kanske aldrig mer kan bli mig själv. Att det är alla känslomässiga svek som orsakade en utmattningsdepression. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna lita blint på eller känna sån stark tillit till någon som jag hade för denna man igen. Sexmissbrukare eller inte är ingen ursäkt för var person väljer helt på egen han hur den vill behandla människor. Även att ta rätt på sörjan av alla skadade människor som blir konsekvenserna av svek och manipulation.

Att verkligen förstå att ingen har rätt att dra mina gränser. Att kräva respekt och lära sig att säga stopp! Jag bestämmer vad jag upplever och känner. Jag har faktiskt den rätten för jag är en egen person och en vuxen kvinna. Jag är mor till fyra barn, jag har överlevt i 44år och jag kan prestera när jag bestämmer att jag vill. All min egen upplevda sorg, oro och ilska är mina känslor och för mig är de riktiga och Ingen har rätt att förminska eller förbjuda mina tankar eller hur jag upplever något. Inte ens den som jag älskade högst över allt på denna jord.

ÄLSKADE, det är starkt! För att den lågan har slocknat helt! Jag var lite osäker vissa stunder precis i början för ett halvår sedan när jag tog ut skilsmässa och flyttade... Tänk om jag förhastat mig osv? I dag ångrar jag inte ett enda steg i den här frigörelsen. De sex månadernas betänketid som tingsrätten krävde har suddat bort minsta uns av tvivel. Så här öppet elakt och ful som exmaken varit i allt kring skilsmässa och bodelning kom som ett kvitto på att alla mina känslor och aningar var riktiga. All kärlek till den mannen jag en gång kände är helt borta. 

Vilken underbar lättnad att vara fri från tvivlets bojor. Nu kan jag äntligen bearbeta sorgen istället över ett avslutat kapitel i mitt liv. Tvivel på att man misstar sina egna upplevelser, känslor som överkänsliga för att de inte tagits på allvar av mig själv ens en gång. Att jag har låtit honom töja mina gränser för vad jag egentligen mår bra av är det som hållit mig kvar alldeles för länge vid en människa som kontrollerar istället för att hålla kvar sina nära relationer med kärlek och omtanke. Lättad, stärkt och stolt ger jag mig nu i kast med ett häst jobb istället, jobbet med att reparera mig själv. Har redan en bra start  som att försöka lita på mig själv i alla mina val och kräva respekt för mina känslor och inte ta konsekvenserna av andras handlingar.

Det känns bra! Jag är på god väg! Jag är tom glad varje dag och vet ni vad? Jag kanske tom kan börja att skratta tillsammans med någon igen... Den dagen börjar jag se fram emot istället för att frukta den. För jag vill iaf tro att någonstans därute finns det någon som kan älska och respektera mig så mycket som jag är kapabel till att älska någon. Jag vet ju nu efter mitt livs resa att när jag älskar kan jag älska alldeles för mycket så nästa gång kanske det blir lite lagom ha,ha...

Det tog mig 13år att inse att bara jag kan ändra mitt liv och att jag faktiskt kan!



måndag 21 mars 2016

Duger...

Du duger som du är... Jag förstår inte orden, jag har svårt att tro och jag kan inte se det. Vad betyder de? Min chef sa för några månader sedan att jag skulle tro på mig själv, ta för mig och lita på att jag kan. Att jag tillför något... Att inte gå i försvar och vara osäker på mina prestationer..

Varför är jag osäker på att jag duger? Min kurator säger att jag måste lita på att jag duger som jag är. Att jag ska radera "varför" i mitt ordförråd att jag inte ska gå i försvarsposition och att jag måste sänka min kropps hotsensors radie... Varför är jag inställd på ett ständigt hotläge? 

Jag förstår varför kvinnor förr gömde sig i kloster för att de inte duger i den perfekta världen? Någon sa till mig här om dagen att jag är söt, vacker... Söt,vacker? Var då någonstans?

 Överviktig, blek, psoriasis, sliten, osäker, pratar för mycket, överaktivt hotbilds försvar, stressad och nedstämd? Nä, inte konstigt fyrbenta vänner åter fick en plats i mitt hem. Win-win de slipper avlivning och jag får villkorslös kärlek. Vovvar tar dig för den du är, de finns alltid där för dig, sviker aldrig och de uppskattar alltid dig oavsett hur du ser ut eller hur tjock din plånbok är. 

Välkommen mupparna till Blondahäxans pepparkakshus <3






fredag 4 mars 2016

Gryr...

Vissa dagar känns det som en ny ljusare tid gryr... En svagt glimtande förväntansfull känsla av en bättre dag som stundar. Gillar verkligen den känslan och jag ser fram mot den dagen jag kan lägga all sorg och oro bakom mig. Enstaka dagar är redan ganska bra andra inte alls... I dag känner jag visst lugn i maggropen och jag tror att till stor del är pga mitt jobb och de underbara människorna där som medverkar till det. Har slutat städa helt för en tid sedan och jobbar bara med butiksjobbet nu och det är precis vad jag gillar. Att få babbla med kunder i en avslappnad miljö och hålla sig sysselsatt gör mina dagar lättare.


torsdag 3 mars 2016

Otäckt...

Tiden går otäckt snabbt... Vi är redan i Mars och påsken närmar sig med stormsteg. Såg att det redan börjat säljas påskris, fjädrar och påskliljor i butikerna. Har tom dristat mig att köpa några påsar med fjädrar till min och barnens lägenhet. Det var det jag hade råd med den här påsken. Riset är ju gratis i skogen. Lådorna med mormors gamla påsksaker som jag vårdat ömt i alla år har jag inte lyckats fått med mig från vårt gemensamma gamla hem.

Hörde av barnen att pappa tydligen spärrat nycklar i dörrarna med div anordningar som ståltråd för att plugga igen låsen så jag inte ska kunna komma in i min egen fastighet och hämta mina personliga tillhörigheter. I slutet av mars så har äntligen sex månaders betänketid gått så det går att skicka in det slutliga pappret om skilsmässa.

Det är så ledsamt att bli behandlad på det här simpla viset efter 25år tillsammans. Trodde aldrig att den jag valde som far till mina barn och gav halva min livstid till var kapabel till de här gemena och smutsiga handlingarna. Som jag sorgset ser i ökad kraft och nya varianter ju längre tiden går under den här tragiska separationen.

Men expertis har informerat mig om att det bara är att förbereda sig för känslomässig vidrig strid och det visar sig att jag måste ta dem på orden. Det är tydligen så att när någon med makt och kontrollbehov över sin partner känner att den börjar tappa kontrollen så skyr de inga som helst medel för att försöka mota tillbaka den som styrts i fållan. När ett tilltag inte fungerar så blir nästa värre och de har en tendens att aldrig ge upp. Grinade mig igenom all den informationen men jag vet innerst inne att det är antagligen så det är. Det är bara jag som har rätt att styra över mitt liv och mina handlingar. Den rätten är värd att kämpa varje minut för. Det är en rätt som jag vill att mina barn ska ta med sig i sina framtida relationer till andra människor.  







tisdag 23 februari 2016

Word...

Jag är Jag därför att Jag är Jag,
och Du är Du därför att Du är Du.
Men om Jag är Jag därför att Du är Du,
så är Jag inte Jag längre.

lördag 20 februari 2016

Alltid...

Så är det alltid... Det kommer alltid nya och om man ska orka sig igenom tunga perioder i livet utan att gå under så måste man försöka se på allt med lite distans. Jag kommer för allt i världen aldrig förstå varför vissa saker sker eller varför vissa människor skapar livssorger åt andra med vilje?

Ett av mina tyngsta sorger just för denna dag är att jag nekas hämta mina personliga tillhörigheter. Vet inte vad det tjänar till att förvägra mig sånt som fotografiet på min änglabror och pappa eller mina kläder. Mina sparade minnen från min barndom eller mormors krimskrams som jag tog rätt på av nostalgiskäl?






torsdag 28 januari 2016

Sorg...

Vissa dagar sköljer en gränslös djup sorg över mig... Sorgen kommer vällande som en stor mörk våg som täcker allt rent och ljust runt mig. Precis allt jag lyckas åstakomma i mitt liv hitills blir bit för bit nermonterat för att dränkas av en grå äcklig fuktig sörja. Den skitiga illaluktande unkna sörjan som det verkar finnas i obegränsad mängd hos den som en gång var mitt enda ljus och styrka här i livet. Den jag såg upp till och i vars hand jag onekligen med destruktivt resultat lade mitt blödande hjärta om och om igen under 25år av mitt vuxna liv. Mitt livs stora kärlek... Meningen har fått en besk eftersmak från denna vämjeliga sorg.

Jag sörjer för jag vet att att älska så gör man bara en gång och min gång jag älskade för mycket tillhör nu minnena. Minnena som jag förvägras på de mest olidliga sätt. Jag kommer göra allt i min makt för att skydda och vårda dem ömt undangömda längst in i den där fina asken.... Tankarna skorrar falsk likt ett olycksbådande eko av en tragisk människas livsöde. Ilsket vägrar jag tro att hela mitt liv var till ingen nytta. Att det inte fanns nån mening med allt. Allt i livet som jag manglat hela min sargade själ igenom om och om igen. Från barnsben till nu, precis här i min egna soffa för halva priset i helt fel färg. Tills här! I det tomma ekande rummet, på soffan där tårarna i bland vägrar stanna kvar där de egentligen hör hemma... Men det är iaf mina tomma väggar, mina olydiga tårar, det är jag som sörjer, det är jag som respekterar min historia. 

Trots att jag försöker skaka, ruska och torka bort de sumpiga resterna så hivas liter efter liter sumpig dy om och om igen dag efter dag, månad efter månad i syfte att hindra min lilla nya värld torka upp. Jag förvägras rätten till mina delar av mina vemödor. En ständig sur stråle som gör lika ont varje gång den träffar vår fristad eller mitt bräckliga jag. Jag måste ju hålla huvudet över ytan annars drunknar jag det vet jag ju... Varför vill man att någon ska drunkna? Varför vill man andra människor illa? Varför förblindas människor av hat? Varför? Varför? Varför, kan göra en människa tokig... Ordet borde förbjudas... Man vill veta varför men det vet människor som vet hur man förminskar andra människor till det bara finns en skrumpen skugga av ett forna jag.

Surheten lägger sig runt allt som på minsta lilla sätt kan betyda hopp om trygghet eller ge mig ro i själen. Den stinker som en solkig frän rest över min personliga livsbok där varje blad är handskrivet av mig med mitt blod, min svett och mina tårar. Min bok!
Jag sörjer, jag sörjer respekten jag aldrig fick och aldrig kommer få. Jag sörjer att inte bli förstådd. Jag sörjer mitt människovärde... Den för alltid förlorade känslan att man presterat, att man är värd något att man betyder något. Saknaden av bekräftande för mina prestationer, för min nytta under hela mitt vuxna liv. Finns det någon? Ringarna på sumpvattnet, de där växande frågorna som göds av att simma runt i sörjan. Den egna självupprättelsen, försöken att övertyga sig om nyttan med vad? Jag har iaf presterat fyra vackra, friska underbara ungar! Alltid nått eller hur? Det enda mantrat som jag håller fast i för att försöka lyfta upp mitt ynkliga jag över ytan... Varför?

Hoppas det kommer en dag då jag orkar dela hela min historia för den dagen är inte nu. Jag kämpar varje dag med att försöka skapa mig ett nytt fast skrämmande liv som en stolt stadig ensamstående och jag kämpar med högburet huvud oavsett syssla varje dag med att försöka få mina egna tafatta prestationer generera såpass att de klarar att försörja mig och barnen. Jag kämpar och jag sörjer... Jag blir sågad, ifrågasatt, bromsad, hindrad, minimerad, nonchalerad, motarbetat, smutskastad, underminerad... Jag slåss, jag simmar jag hämtar andan jag... Sörjer i självömkan så pass att i bland mår jag illa, ibland gråter jag och ibland skakar jag av rädsla för att misslyckas. Jag har alltid misslyckats med allt jag företar mig det har någon jag lärde mig hur man lever sitt liv av talat om för mig. Ofta... Det har varit min sanning! För orden från den man känner tillit till blir olyckligtvis det. En människas egna sanning föds ur relationer där man frivilligt ligger undergivet och blottad strupe. Min sanning, min bok, mina tårar... Vet inget annat...

 Jag sörjer en människa som inte finns kvar i den person jag älskade en gång. Jag sörjer förlusten av alla år... Jag sörjer åt mina barn, jag sörjer en förlust av min sanning om hur min bild av våra liv skulle bli... Jag sörjer att jag inte gjorde bättre, jag sörjer mina naiva val och jag blir arg... Jag sörjer att jag tillät mig själv sjunka så djupt att jag gick in i väggen...  Jag sörjer att jag i dag är så stressad att det sätter sig på minne och andra kroppsliga funktioner blir lidande...Jag sörjer att jag inte lyssnade på mig själv och gav mig själv den respekt jag behöver...

Jag sörjer att det solkiga och skitiga tillåts kletas på allt som jag i min historia varit stolt över och allt som jag i min historia presterat. En historia som inkluderar 4 barn och så många otroliga, bedrifter, så mycket skratt och så mycket framgångar. Så mycket äventyr så många resor både bildligt och bokstavligt talat. En historia kantad av svåra motgångar men som för det mesta överlevts och blivit en historia att istället vara stolt över!

En gemensam historia som med tiden blev mer och mer suddig till den nästintill bara var skör, blek och genomskinlig utan ömsesidig intimitet och respekt. Många års saknande av en famn, en blick som säger att du duger, en varm kram, ett skratt, ett leende... Jag sörjer att det fick gå så långt. Varför utsatte jag oss? Varför utsatte jag barnen för en olycklig mor? Varför sa jag inte stopp? Varför tillät jag mitt jag bli ingen? Jag sörjer, jag vårdar, jag gråter jag skrattar, kanske jag håller mig över ytan? En dag i taget, timme efter timme. Mina barn vars kramar blir en livboj. Jag äger nått iaf... En historia som jag vördar och vårdar ömt såpass ömt att jag vill skydda den från tårar. De sköra ömtåliga bräckliga minnena som riskeras luckras sönder av de små salta fuktiga dropparna.... 

Sen kom en dag då jag försiktigt med varsam hand packade ner de bräckliga sköra minnena i den finaste asken jag har och la dem i en ful brun flyttlåda och åkte till min varma ljusa egna lilla värld. Var kom kraften ifrån? Gick själen in på auto? Här är luften bättre, ljuset ljusare och atmosfären varmare.... Ryser av skräck som i dag när mörka vågen kom igen. Får panik, jag måste bygga en fördämning, jag måste sluta sörja det jag inte kan påverka. Jag måste hålla huvudet över ytan... Jag kan inte påverka och jag vänder aldrig. Jag valde det här för att bli stark igen. För min skull, för mina barns skull... Men jag kommer inte kunna sluta ställa frågan varför och och sluta sörja förlusten av halva mitt liv. Skänkte bort det... I dag har jag en tom lägenhet, jag förvägras mina minnen både psykiska som fysiska så jag kan inte sluta fråga varför? Varför finns det sånt hat hos människor? Vad driver? Varför vill man någon så illa? Varför vill man förvägra någon det ljus och dränka dem i mörk sörja? Och jag är rädd, rädd för att sorgen och sörjan aldrig försvinner. 

Jag sörjer...
Jag är arg...
Jag slåss för min rätt till respekt...
Jag läker...
Jag kommer igen...
Jag vill skriva min bok...
Jag vill bestämma hur slutet blir helt på egen hand!




söndag 24 januari 2016

Klyscha...


Såg att nån kämpade med rökningen på FB och jag säger bara keep on! Det går om man bara vill! Låter som en klyscha men eftersom jag slutade efter 29 år som storrökare eller kanske tom efter hela mitt liv då (42år). Pappa rökte inne och vi alla fem syskon blev rökare. Tom mamma började röka för egen maskin när de flyttade ifrån varandra.

Veronica hade alltid en cigg i mungipan därav en daglig konsumtion av ca två paket vit Prince! Inte ett enda bloss har passerat mina lungor efter det och nu är tom min vikt på tillbaka gång efter medföljande 16kg viktökning. 40 dagar nikotin plåster spetsat med munspray var min hjälp i början och en j-a ilska mot ciggen som styrde mitt liv. Höll en stadig inre bild över att hellre en fet frisk kropp än en syrgastub som ständig följeslagare och då blev inte de äckliga kilona så vidriga längre.

Ångrar inte det här en sekund och jag kommer aldrig någonsin börja med skiten igen! Hur gott det än är, för det skulle jag nog tycka fortfarande ha,ha... En gång ciggpundare alltid ciggpundare.

Jag är inte AA Utan en stolt AN "Anonym Nikotinist" Så kämpa på ni som vill ur beroendet!


fredag 1 januari 2016

Snyftare...

Här kommer en snyftare! 
Med blicken i backspegeln så blev 2015 ett riktigt tufft år kanske det tuffaste under mina 43år. Har svårt att bedöma om ev 2001 ligger snäppet före året mina rosa glasögon sprack för alltid eller om det är 2010 då jag funderade på och ge upp det värdsliga? Tuffa år börjar bli så många i min backspegel att jag helt ärligt har svårt att hålla ordning på dem utan att alla blir en sorglig svart sörja... 
Men vet ni vad? 

Jag är tydligen en envis seg tant ha,ha så... 
Jag hoppas oavsett hur tufft och annorlunda detta år 2016 blir innan allt är klart med mitt gamla destruktiva liv så ska det mynna ut i något underbart härligt okrossbart gott! Det ger mig någon slags inbillad styrka att fortsätta! Tycker mig se små nya ljusglimtar varje dag i saker jag inte sett förut och jag hoppas alla dess varma lågor sprider sig tills alla mörka moln i mitt sinne skingrats. 

Politiken med alla de fina glada människor och våra gemensamma mål som jag lärt känna där. Mina två nya arbetsplatser med alla goa fina människor jag lärt känna där. Gamla varmhjärtade vänner som orkat bry sig om mig och orkat hänga sig kvar stadigt vid min sida trots att jag mest krälat ömligt gnällande och egocentriskt på botten. 
Konstigt att era trumhinnor orkar? Ha,ha.. 

Det finns faktiskt enstaka få som sett igenom eländet och förstått hur nära jag varit att bara ge upp skiten! Ni är ovärdeliga och ni vet vilka ni är... Sen min underbara fina syster, min underbara mamma och inte minst mina två yngsta ungar som flyttade med mamma till en trång lägenhet medvetna om att våra ekonomiska förutsättningar för ett liv likt det gamla kommer bli lika med noll. Ja varenda människa som uppskattar mig för den jag är och alla ni som trots skillsmässa finns kvar och berikar mitt liv ingen nämnd ingen glömd! Ni är ovärdeliga allihop och jag ser fram emot ett bättre, ljust och härligt 2016 med massor av kärlek! 
Tack och God fortsättning/ Love you all!


tisdag 6 oktober 2015

Länge sedan....


Länge sedan... Usch tiden går och jag har alldeles för lite av den. Vet att jag inte bjuder på mitt liv i samma utsträckning som förut men det är som det är. Jag genomgår en stor förändring i mitt liv och kanske inte ens en enda utan flera stora kraftslukande förändringar.

Jag säljer av mina älskade hästar, jag har flyttat till lägenhet, jag har börjat jobbat på två ställen för att klara ekonomin och jag har flyttat utan min andra hälft. Efter 25år med min älskade man blir jag tvungen att inse värdet med att lägga dem och vår relation som makar bakom mig. Har haft flera proffs inblandade under ett par års tid nu i den här beslutsprocessen. Vilkas hjälp föll sig helt naturlig och tvungen när det rätt var inte gick en dag utan att jag grinade för något som jag kände mig ledsen över. Nu är det förhoppningsvis slut på nästan alla tårar och den vidriga smärtande ångest som kramat mitt inre varje gång tvivel och sorg tagit överhanden.

Syftet med mitt beslut tror jag är ett blint famlande i sökande efter mig själv, ett sorts desperat försök att bli en egen stark person. Hoppas att det slutar med en någorlunda stabil självrespekt så jag kan stå upp för mitt val den sista dagen jag ser tillbaka på mitt liv. Att jag nån gång under resans gång kan få känna att jag uträttat något som bara jag kan få kred för. Något som jag klarat av på helt egen hand...  Ni ska veta att skilsmässa är ett steg jag tar motvilligt... Jag är inte den som kastar bort något i all hast och hoppet var det sista som övergav mig. Men gamla omständigheter är något som säkert har varit en bidragande orsak till en större del av min sorgsenhet de sista åren. 

Jag hoppas att att vi ska förbli just det vi egentligen är. Vänner och inse att vi kanske kan få ut mer av vår gemensamma tid när vi lägger den bakom oss. Vi har trots allt så mycket vi kan se tillbaka på och vara så stolta över. Vi har lyckats med så mycket inte minst våra fina barn och ingen kan anklaga oss för att inte försökt in i det längsta efter allt trassel ni redan tagit del av när jag började blogga.

Men nu är det dags anser jag att vi låter varandra utvecklas var för sig. Var sak i livet har sin tid som någon klok människa sa... Just nu är det den egna utvecklingen för att överleva ett livstrauma som har sin tid! Klarar jag inte det här då då klarar jag ingenting så jag måste bara göra det/ Kram till er alla trogna läsare.

tisdag 28 juli 2015

Andra...

I dag har jag gjort mitt andra pass på nya jobbet... Det känns bra för tiden går fort eftersom det går i ett rasande tempo och det gillar jag. Nått jag inte gillar är vädret med bara regn och grått så långt ögat når.

Hoppas på mer sol för barnens skull. Vilket j-a sommarlov rent ut sagt!  


lördag 25 juli 2015

Nattvandra...

I kväll ska vi nattvandra... Här i vår by så är det något alla föreningar ställer upp med en helg om året.  Denna helg är det vår tur att agera vuxna på stan. Hoppas jag inte somnar... Är ju så trött nu för tiden. 


torsdag 23 juli 2015

Jobba...

Nästa vecka börjar jag jobba tre timmar om dagen.... Likaväl som att vara hemma och städa kan jag ju lika göra det borta och få betalt i stället eller hur? Ska bli bra med bara lite lagom med timmar så jag får komma ut och röra på mig. Har ju blivit så fet efter rökstoppet grr... Blir ju en del stillasittande med dessa möten runt politiken och inte fyller de plånboken heller ha, ha... Men vad gör man inte för barn och barnbarn?


Hemlagat...

Hemlagat är bäst... I dag gjorde jag nått som vi aldrig gör här ha,ha... Köttfärslimpa! Självklart med handstampat mos och egen gräddsås. Fy, f.. vad äckligt gott det blev. Är det det som kallas matmissbruk? Att trycka i sig för att det blev godare än godis och sen slutar det i matkoma ha,ha...

Kommer bli fler gånger, mums!




onsdag 15 juli 2015

Bornholm

Till Bornholm på Sportstern... Japp tant har åkt på långtur med maken och hans vänner i Big Twins! Jösses att jag klarade att köra så långt "by my own hand" det trodde jag aldrig... Så där ja självförtroendet fick en liten välbehövlig tankning ha,ha... Vilka härliga grabbar och respektive med för den delen. De har haft överinseende med mina få mil i ryggen utan att dalta!

Resan började för mig och gubben hemma på gården i Onsdags då vi tveksamt krängde på oss regnställ för det var lite mörkt på himlen... Efter 100m så stod regnet som spön i backen! Fram i Motala stannade vi och lunchade när ett meddelande om att rutan i lokalen hemma var krossad droppade in. En kall lunch samtidigt som polisen informerades i telefonluren.


Nåja Vi tog oss vidare i regn nu genomblöta till Värnamo där vi mötte upp en del av gänget för övernattning. På torsdagen körde vi i lika skittrist väder ner till Ystad. Sammanfattning 55mil enkel resa i ösregn på bla motorväg med äckliga stora tradare överallt grrr... Belöningen då?



Det var storm på havet så alla kvällens färjor var inställda till Bornholm, suck! Ja,ja leta boende och vänta in resten av klubben och hoppas på bättre båtväder nästa dag!


Ystad är en kanonfin liten stad och vi hittade en mysig resturang och tom en underbar kvarterspub när vi gick hem på natten så allt blev ju bra ändå ha,ha...


På fredagen var äntligen den gamla färjan som klarade tuffare väder extra insatt så i med åksjuketabletten och hålla tummarna för att jag inte skulle klanta till på körningen ha,ha... Jag kom på utan problem! Vi käkade sen en smarrig buffé under överresan så det blev faktiskt några toppen timmar trots sjögång. 



Väl över i Ronne på Bornholm så hade en av grabbarna i klubben som är uppväxt där bokat rum åt hela klubben på Radisson precis vi havet. Så vackert och lyxigt precis vad vi behövde efter våra strapatser för att ta oss dit ha,ha!


När vi alla var redo så åkte vi bort till Harley Davidsons festplats och hade skoj. Så mycket folk, kanon bra band och god grillad biff!


På lördagen så körde vi runt lite på ön slingrande gränder och kurviga bergsvägar puh... Trodde jag skulle gå omkull i en riktigt snäv och brant kurva men se tant fixade den med nöd och näppe ha,ha... Vi käkade rökt sill lunch på en klubb och framåt kvällen var det dags för party igen!







Väl tillbaka i Rönne efter en paus på hotellet var det i väg till stora festområdet igen och käka helstekt "pattegris" och dansa natten lång.



På Söndagen skulle vi på den hemska katamaranen! Fy vad brant och jag gasade för att tvärnita väl uppe så jag inte skulle dra in i nån av bilarna... Fy fan, men se tant fixade det så lite självgod blir jag allt ha,ha... Väl till baka i Ystad var det bara och åk! 55mil utan övernattning i ett sträck så när på kisse och Max paus. I mörker på motorväg bredvid blåsiga Vättern kan läggas till på vill helst inte göra om saker listan.

Men det har varit så roligt och kanske gör jag om det i regn bara för att det var faktiskt värt det!
Tack alla goa på Big Twins som fixade resan!
(Några av bilderna är tagna från Big Twins Facebook sida)


lördag 27 juni 2015

Gotland...

I morgon kväll åker jag till Gotland.... Det är dags för Almedalsveckan och jag kommer vara där hela veckan. Har inte varit på Gotland förut. Jag har när jag tänker efter inte varit i väg en hel vecka på egen hand utan min man på många många år. Tror faktiskt bara det hänt en gång under min livstid då jag var till Tunisien med min mamma och syster under ett par veckor.

Ha,ha... 43år och nervös för att åka i väg med partikompisar utan min bil och min make. Mina säkerhetsnät ha,ha... Låter säkert lustigt men kan lova att det är det inte alls. Det är många tänk om som snurrar i skallen och ett artros skov är i begynnande. Min vänstra axel, högra armbåge och ischias på höger sida har dragit igång. En tillfällighet eller andra spänningar vet jag inte...

Håller tummarna för att det blir så där alldeles underbart och roligt i vacker miljö. Skall ju vara en "Swedenrock" upplevelse för politiker. En hel vecka politikfestival... Måtte jag klara av att gå en hel vecka med mina skitleder, måtte jag inte bli åksjuk, måtte jag inte bli sjösjuk bla, bla, bla...




måndag 15 juni 2015

Slut...

I bland tar batterierna slut... Mina har varit slut länge och jag går på reserven precis som en gammal ryckig, rykande motor som lyckas få en slurp soppa då och då... Jag gör det nödvändigaste men den där riktiga sprudlande energin jag brukar få till vår och sommar den kom aldrig i år. Det är som det är med den saken. Vi kanske klipper gräs och planterar blommor nästa år i stället...

Det är tur att politiken är hyfsat rolig för då pumpar den in lite underhållssoppa i systemet iaf. Jag bara går och väntar på en vändning men det verkar dröja. Läkaren har skrivit ut sköldkörtelhormon och jag håller tummarna för att det kommer hjälpa med tiden. Har tyvärr inte märkt nån skillnad än men under sker även i modern tid. Tror jag gått på underhållslåga väldigt många år men det blev extra tydligt efter att jag slutade röka för drygt ett år sedan. Då min gamla utmattningsdepression kom tillbaka och knackade på dörren... Jag hade tur! Politiken kom in i mitt liv vid exakt rätt tidpunkt och motade den otäcka följeslagaren i grind. Fick inte tid kvar till och må dåligt helt enkelt ha,ha... 

Nu är det en dag i taget som gäller och i dag är det vårt sista Kommunfullmäktige inför sommaren. Kommer sakna allt men om ett par månader kommer jag svära över att det är för mycket igen. Så är jag det ligger i min natur... Önskar jag vore annorlunda men det är de här korten jag fick på min hand av han där uppe för att spela livets spel så det är bara att gilla läget och spela! 









måndag 25 maj 2015

Unna...

Förra veckan testade jag att "Unna" mig något speciellt...  Bokade tid hos en vän som startat "Unna dig" och hon sätter ögonfransar. Har aldrig provat fransförlängning förut men det är faktiskt ganska praktiskt. Med dessa slipper man tjocka lager med mascara för att få lite längd och volym.

Tack Karen de blev jättefina!




Hurra...

Hipp, hipp hurra... Vi har i dagarna firat två av våra älskade ungar! De börjar bli stora nu... 
Johannes fyllde den 22 hela 12år och Josephine fyllde den 24 jämna 20år!
Knappt jag vågar tänka på hur fort tiden går för då skulle jag utveckla en kris omgående. Men vi är stolta över dem det kan jag inte neka till. Självständiga, friska, starka, vackra och glada ungar! Kan det bli bättre?

Både vår 22 och 20åring bor i egna lägenheter så familjen har krympt till fyra förutom på de helger då barnens halvbror är här, då är vi fem. Fotot är hos Josephine när vi var och firade henne i går!




Bråttom...


Aj,aj så blev det lite bråttom att försöka sig på att komma i skinnkläderna... Verkar tyvärr helt kört men det sista som överger en är väl hoppet eller hur är det som man säger? Vi ska åka hoj till Bornholm i sommar med klubben är det bestämt och då kan det vara bra att få på sig byxor och jacka eller?

Det är ju så jag kan börja tjuta för mindre... Brallorna får jag inte ens upp över röven i år och jackan är så tajt att jag får blodstopp fy fan. Har ju fläsktuttar i D-kupa nu och armar som en sumobrottare, urk inte kul alls. Det är nu jag seriöst funderar på om det verkligen var värt att sluta röka? Har varken råd eller lust att köpa helt nytt set så vet inte riktigt hur jag ska lösa detta. Känns som att gör jag det så accepterar jag mitt nya stora utflutna jag och det vägrar jag. Tror det går troll i min vikt... Gör ju inget annat än försöker mig på bantningar som alltid misslyckas. Skäms på mig att jag aldrig lär mig!





fredag 1 maj 2015

Valborg...

Då har vi hälsat våren välkommen med sedvanligt besök... I grannbyn Hallsberg där Jag, maken och de två yngsta barnen besökte det lokala valborgsfirandet. Vi grundade med Kinaresturang innan... Kaffet med hembakt tog vi på plats i Hembygdsgården. Jättefint ordnat men så synd att vi är sjuka och att vädret ställde till det. Snorig i regn, då hoppar man inte jämfota av glädje precis!

Regn,regn och åter regn... Hardemorockers spelade på scenen och det fanns lotterier osv. Vi blev inte kvar så länge men huvudsaken att barnen fick stilla sina begär och blev nöjda.

I dag vaknade jag med panik chockad över att vi nu faktiskt är inne i maj! Ångest över att jag fortfarande inte fått tillbaka min energi som jag brukar få när värme och ljus kommer. Inte lugnade alls med frågan som ringer i huvudet. -Ska jag gå och masa bort hela den här sommaren med? Fy vad jobbig känsla! 


söndag 26 april 2015

Här...

Vad är det här... Har inte haft feber på mycket länge. Här snackar vi nån gång om året på sin höjd och jag minns faktiskt inte när tempen gav utslag sist. Maken sa att jag såg lite rosig ut när jag flåsande gnällde över hur utmattad jag blev av att böja mig ner och fylla på kattmat i skålen. 

Trodde bara att jag behövde sova en sväng extra under dagen för att jag gick upp så tidigt i går. För att hinna med tåget som gick strax efter sju. Så fel, har visst feber... Usch är helt slut så det blir snart att slänga sig i säng igen. Undrar om det var på vårdcentralen jag blev smittad av nått? Tog sju rör blod i Fredags så det kanske var nått äckel i luften där? Nåja krya på mig till mig själv och godnatt kramar till er!


Stockholm...

I går var jag till Stockholm... Med hela fina gänget i distriktsstyrelsen från Örebro. Riksdagsledamot Jonas Millard som bjöd in till föreläsning och studiebesök i Riksdagshuset för oss. Riktigt skoj för där i de lokalerna har jag inte varit sedan jag gick i skolan.



Jeep tanten var tvungen att "stalka" vårt partis egen hunk Mattias plats ha,ha...  


Leka lite i talarstolen ha,ha... Imponerad av att de vågar stå där i skarpt läge!


Nästan hela SD Örebro läns kanonbra styrelse blev med på resan. Två man kort... En SDU tjej plus... En liten notering för den som tror att mångfald saknas i SD. Bara vi i det här lilla gänget är en skön blandning av Svensk kristen, Spansk jude, Norsk ateist, Tunisisk muslim, Turkisk katolsk ortodox, och lite Finskt på det. Varmt Tack allihop för en riktigt rolig dag!




lördag 11 april 2015

Felix...

Hittade en gammal bild på Felix, hunden i mitten ... Fy vad jag saknar våra två fina vovvar Felix och Flisan!  De två andra små hårbollarna på bilden är min lillasysters fd vovvar. Ibland får man bli lite sentimental <3


tisdag 31 mars 2015

Konst...

Konst på hög... Eller? Jag vet inte men jag tycker hälften av den är mer konstig än konstlik. Men det är ju jag det ha,ha... Motion fick vi iaf jag och yngsta dottern för vi gick runt hela Kvarntorpshögen för att sen sakta ta oss upp och självklart även ner igen då ha,ha... Tror vi tar en vända i morgon också om vädret tillåter.